I onsdags ägnade Kyrkans Tidning sitt mittuppslag åt Judiths och Josefs och de andra missionärernas utresa — det var ju just i Kristi himmelsfärds-helgen som båten la ut från Göteborgs hamn, så nu firade vi jubileet igen, på rätt kyrkoårsdag (tidigare har jag ju firat datumet här på Kyrkkaffebloggen).
Min kusin Markus, som leder resor i bland annat Kenya, har skrivit av Judiths minnesanteckningar om resan, nedtecknade många år senare. Varsågoda!
***
Från Göteborg till Kap, 18 maj – 15 juni 1944. Vad var det då för en båt som strax skulle lägga ut från hamnen, och vad var det för passagerare?
De krigförande länderna skulle göra en krigsfångeutväxling i Röda Korsets regi och med hjälp av Svenska Amerikalinjens Drottningholm. Denna båt var helt vitmålad, och på sidorna stod det målat i stora svarta bokstäver PROTECTED. För att det inte skulle bli något missförstånd, när det gällde ubåtar och annat sådant, skulle båten gå fullt upplyst om nätterna, förmodligen den enda upplysta båten på världshaven vid den tiden.
Besättningen på 250 man var knappast fulltalig vid resan.
Båten var bestämd att gå till Sydafrika för att hämta 1000 internerade personer som skulle föras till Lissabon i Portugal. Där skulle de utväxlas mot 1000 personer från den allierade sidan.
Men nu var vi i alla fall ombord på en stor, fin atlantångare. För att vi inte skulle se alltför mycket av kriget, hade det för vår resa lagts en västlig rutt: förbi Färöarna, upp mot Island, ung. två dagsresor från New York och sedan söderut, inte så långt från Sydamerika.
Vi skulle lägga till i Kapstaden, men eftersom japanska ubåtar opererade därutanför lades kursen 100 sjömil söder om Sydafrika och sedan upp till Port Elizabeth vid Indiska Oceanen.
Där landsteg vi den 15 juni 1944.
När vi passerade Norge kom tyska officerare ombord för kontroll. Alla pass samlades in, och vi ställdes upp på led. Det var en spänd tystnad som rådde. Endast de tyska officerarna gick kontrollerande efter leden. De jämförde oss med våra passfoton, och vi försökte ju undvika att väja undan med blicken, när de spände ögonen i oss.
Varje dag slog man på en stor klocka på däck kl. 12. Men en middag var den tyst. Inga onödiga ljud skulle sändas ut över havet. Långt bort i fjärran kunde vi se den ena fartygssilhuetten efter den andra. Alla var som gråa spökskepp. Josef räknade till 80 fartyg.
När vi längre fram läste på anslagstavlan om invasionen i Normandie, förstod vi att vi hade sett en liten, liten del av en stor armada.
För övrigt såg vi inte så mycket på haven. Däremot var det säkert många ögon som följde våra förehavanden genom ubåtstornen eller periskopen.
Vad blev då mitt första intryck av afrikanerna, när vi steg iland? De flesta bland dessa första var ju hamnarbetare. Jo, det var märkligt nog deras vackra, välformade och ganska små händer. Och när de pratade och gestikulerade, så hade de så mjuka handrörelser som en dirigent kan ha. Ett par år senare, när jag satt på ett möte i Tanzania, kom jag plötsligt på att människorna, som jag såg omkring mig, var dem som det hade stått om i skolböckerna.