Vad en redaktör gör

Igår postade jag ett tjockt kuvert till Carolina.

Det var 180 sidor manus — översättningen av nästa bok i serien Berättelser från Dimslöjornas ö, Urchin och korparnas krig. Det är den fjärde boken i serien, och den ska komma ut i höst är det tänkt. Carolina har översatt allihop, och den första gav vi ut redan 2007, så både hon och jag ”känner” ekorrarna, uttrarna, igelkottarna och mullvadarna ganska väl vid det här laget.

Men o vad det kan uppstå många nya frågor. Och o vad en del gamla gör sig påminda.

På engelska verkar det till exempel vara helt normalt att prata om djurens ”armar”. Alla de här fyra djurarterna hör ju till dem som vi är vana att se sittande upp med frambenen fungerande som armar, men ändå — kan man verkligen säga armar? Kan man säga famn? Händer har de ju i alla fall inte …

Och ganska ofta står det om deras ”ansikten” — ingen risk för missförstånd, förstås, men jag brukar inte tänka mig att djur har ansikten. Ganska ofta är det mer naturligt att skriva ”nos”. Inte alltid. Så det har jag också funderat en hel del på.

Den nye lille hjälten, Corr, har ett onomatopoetiskt namn på engelska: det ska låta som korpars kraxanden. Men det är ju också ett fint namn. Och Kra eller Kra-kra eller Krax låter inte precis som fina namn.

Sådana saker får en redaktör fundera på ibland.

Jag måste förstås påpeka att det blir (och redan är) en alldeles underbar berättelse. Otäck på sina ställen, så inte något för de allra minsta, men en helt perfekt högläsningsbok.

Här kan man läsa mer om Urchin!

Uppdatering: och här är en fin krönika om högläsning från Svenska Dagbladet för några dagar sedan!