Min mormors sygrupp

De senaste veckorna har jag varit i mina föräldrars hem i Slätthög, en jättelik faluröd prästgård på en kulle. En gång när den var nymålad (jag tror att det var i början av 1990-talet) var målarna så nöjda att de kallade på fotograf, och huset hamnade på färgburkarnas etiketter ett tag!

Mina föräldrar håller på att flytta därifrån, och jag har suttit där och arbetat med Libris-saker på dagarna, och på kvällarna och en helg har jag och en av mina bröder gått igenom allt som fanns på vinden och i källaren och åkt många vändor till återvinningsstationen och packat kassar och lådor till Kupan i Växjö.

Något som hela tiden dyker upp är påminnelser om mina morföräldrars arbete — de bodde i Alvesta som pensionärer, och när min mormor hade dött och deras lägenhet skulle tömmas hamnade mycket hemma hos mina föräldrar. Så jag har bläddrat bland virkade dukar, sorterat handdukar och kaffeservis och bestick. Det är alldeles vanliga saker, inte mer intressanta än något annat begagnat utom för den som känner igen det och känner den som har använt och diskat eller tvättat och tagit hand om och i en del fall lagat eller kanske till och med tillverkat.

Men så är det det här med alla Afrika-sakerna.

Min mormor Judith och min morfar Josef reste ut som missionärer 1944, under kriget alltså. De hade väntat ett tag på att få åka, och plötsligt dök det upp en möjlighet: svenska missionärer kunde ta sig ner till Afrika med kryssningsfartyget Drottningholm, som skulle gå upplyst (för att signalera att det vore en dum idé att attackera det) ner till Sydafrika och hämta krigsfångar. Ungefär 30 missionärer var mer eller mindre klara att åka och kastade sig iväg till Göteborgs hamn. Kanske måste jag berätta mer om det någon annan gång, för det var ganska dramatiskt! Sedan fick de använda dagarna ombord till att förbereda sig på alla sätt de kunde — så mycket annat fanns väl inte att göra, för resan var lång, och de var bara just ungefär 30 passagerare ombord på ett fartyg som hade kapacitet för 1500 om jag har förstått saken rätt.

Tanzania var målet för Judith och Josef, Kigarama hette missionsstationen där de arbetade under sin första Afrikatid. Ganska snart flyttade de vidare till en annan missionsstation, Ndolage. De lärde sig swahili, min morfar med en så djupgående energi att enbart de tre årens träning i Tanzania gjorde att han många år senare kunde skriva läroböcker i teologi på swahili, och min mormor födde min morbror Gunnar och min mamma Karin och arbetade mest runt missionsstationen medan min morfar arbetade både där och på andra platser dit han begav sig med små expeditioner och utan att lova min mormor att han skulle höra av sig och berätta om hur det gick, för det kunde han inte.

Det var i Tanzania som min mormor alltså blev mamma till två små barn som kunde bli sjuka i alla möjliga konstiga sjukdomar hela tiden (och ibland också blev det), det var där som hon ofta var ensam när min morfar var ute och reste, och det var där hon startade en sygrupp som samlades på verandan. Hon kom från Borås, och jag tror att hon kunde allt som man behöver kunna om kläder och textil, och dessutom var hon lärarinna, så på sätt och vis var det väl helt naturligt. Precis som så många andra visste hon säkert att kombinationen arbete och tillsammans kan föra mycket annat gott med sig — ytterligare en anledning. Men när jag tittar på bilden tänker jag också på hennes personlighet: utåtriktad, glad, alert, alltid beredd att ta itu med det som behövde göras. (Hon var familjens stora ormförgörare dessutom. Det finns bildbevis.)

Den som hade fått vara med i sygruppen på Kigarama! Eller bara tjuvlyssna på vad de talade om när de satt där på verandan!

(Efter några år i Tanganyika fick de reda på att de behövdes i Sydafrika. Också en historia!)