På Libris har vi en elektronisk webklippservice som oavbrutet letar efter våra boktitlar och våra författares namn. För ett par år sedan förekom ”ödehuset” väldigt flitigt i västkustpressen utan att det var vår bok Ödehuset det handlade om, och nu får jag alla klipp där uttrycket ”här för att stanna” förekommer eftersom vi har gjort en bok som heter just så.
I höst ger vi ut En oväntad vänskap (ja, precis den! Assistentens, Abdel Sellous, självbiografi!), och tack vare det ramlade en länk till intervjun med Henry in i min brevlåda.
Sådana tillfälligheter är jag så tacksam över så jag vet knappt hur jag ska uttrycka det.
Henry är över 90 och var ute och gick med sin rollator i Linköping när en skolklass gick om honom.
”Är det någon som vill ha skjuts?” frågade Henry.
Alla ville ha skjuts. En i taget fick åka.
Henry fick följa med till skolan och berätta om sitt liv. Alla som ville fick ställa frågor. Sedan har han blivit inbjuden gång på gång — det senaste är att han lär några av eleverna att spela schack.
Och han har blivit så upplivad av detta att han inte tycker att rollatorn behövs längre. Han går med käpp istället!
Lyssna, lyssna!
This made my evening! :-)))) En så gudomligt(!) härlig man! Mina tankar går till den äldre man som en smällkall vintermorgon satt och gjorde åkarbrasa sittandes på sin rullator… Vi behöver alla finnas till för andras glädje!
Tack för att du delar din glädje Anna.
Tack, kära Anna! Så gripande… här ser vi än en gång beviset på
att vänskap föder vänskap. Detta berörde mina innersta känslosträngar. En invit som gav ”ringar på vattnet och oväntade resultat.