Anita har varit i Manduar

Jag gissar att en och annan har väntat på nyheter från Manduar i Gambia, byn där AFFC arbetar — och nu har Anita samlat krafterna och skrivit en reserapport till oss allihop! Hon blev så sjuk när hon kom hem, och det är därför som det har dröjt. Lyckligtvis var det åtminstone ingen sådan där läskig tropisk sjukdom. Tack för all denna inspiration, Anita!

***

Anita är tillbaka i Manduar!
Anita är tillbaka i Manduar!

Återkomsten

För ganska exakt ett år sedan kunde ni här på Kyrkkaffebloggen läsa ”En hälsning från Gambia”. I februari hade jag tillsammans med ytterligare sju personer gett mig iväg på mitt livs resa ner till Gambia och den lilla byn Manduar, som ligger utmed Gambiafloden.

Då hade jag verkligen ingen aning om vad som väntade mig! Inte heller hade jag en aning om vad resan skulle bära med sig och få för inverkan på mig personligen. Skulle jag klara av det?

Javisst, jag klarade av det — jag skickade ju en hälsning till er!  Men det var inte som att åka på en semesterresa precis. Tillsammans med mina reskamrater fick jag vara med om så många upplevelser som vi inte ens i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss! Det var som att flyttas tillbaka 100 år i tiden och dessutom till en helt, för mig i alla fall, främmande kultur!

Ja, det var verkligen både en inre och yttre resa.

Och i februari i år var det dags igen. Den här gången tillsammans med tre för mig helt nya reskamrater som jag inte hade träffat tidigare. Marie, min goda vän och föreningens ordförande, var även den här gången vår kombinerade arbets- och reseledare.

Den här gången var så klart förväntningarna för min del helt annorlunda. Nu visste jag vad jag kunde förvänta mig och vad vi åkte till. Dessutom skulle vi stanna en vecka i byn!

En del av Anitas packning inför resan. Mycket från Kyrkkaffebloggens läsare fick åka med!
En del av Anitas packning inför resan. Mycket från Kyrkkaffebloggens läsare fick åka med!

Så visst var jag förväntansfull! Skulle de känna igen oss? Vad hade hänt sedan sist? Hade träden tagit sig? Hade kvinnorna stickat nya saker som vi inte hade sett? Hur hade det gått för fadderbarnen? Hur långt hade skolbygget kommit? Hur såg vattenförsörjningen ut? Kom symaskinerna till användning? Skulle vår buss gå sönder på vägen ut till byn? Ja, frågorna hopade sig, men de skulle snart få svar!

Resan ut till byn gick bra, bilen gick inte sönder. En bra början!

Till skillnad mot förra gången var hettan väldigt jobbig den här gången. Det var runt 40 grader hela tiden . Vi är inte så vana att jobba då. Men det var bara att göra det bästa av situationen. Vi hade köpt med oss 80 liter dricksvatten ut till byn, Och jag vill lova att vi drack vatten! Byborna tyckte att vi var konstiga som drack så mycket.

Vi blev även denna gång varmt och mycket kärleksfullt välkomnade av hela byn!

När bilen närmade sig byn strömmade folket till, omringde bilen och dansade och sjöng ut sin glädje. Vi blev mottagna som kungligheter! Hur många får vara med om något sådant? Så redan vid vår ankomst förstod vi att vi skulle få en överraskande och händelserik vecka!

Veckan fylldes av överraskningar. En kväll ville byborna tacka oss med en danskväll! Helt galet bra! Vilken glädje de kunde uttrycka! Så duktiga vuxna och barn som dansade för oss. Ett minne för livet vill jag lova!

Veckan blev självklart intensiv! Viljan var så stor. Vi ville hinna med så mycket, på så kort tid och i en sådan hetta! Och inte att förglömma, vi sov på ett cementgolv på liggunderlag, toalett och hygienbestyr var minimala och maten likaså. Så återhämtningen fick vi spara till vi kom tillbaka till hotellet igen. Inte helt enkelt för alla, men stämningen var god, och vi hjälptes åt och peppade varandra.

Verksamheten i AFFC har växt väldigt fort på kort tid. Många människor ville engagera sig och hjälpa till, bland annat tack vare mitt resebrev här på Kyrkkaffebloggen. Det vill jag personligen tacka alldeles särskilt för – VARMT TACK! Ert engagemang har gjort och gör skillnad.

Virkning och matning på samma gång.
Virkning och matning på samma gång.

Förra gången lärde vi kvinnorna att sticka och att sy på symaskinerna som vi hade köpt åt dem. De var verkligen läraktiga. När vi nu kom tillbaka var vi verkligen spända på hur det hade gått. Tyckte de fortfarande om att sticka, skulle ”vår” stickande muslimske man, som egentligen bara skulle fungera som tolk och hjälp åt oss, vara där?

Jodå, nog stickade och sydde de alltid! De var verkligen duktiga. En del hade mer fallenhet för det än andra. Vi hade ju under året skickat ner mer garn till dem så att de kunde sticka bindor. Kvinnorna hade själva tagit lån så att de kunde köpa bindor/garn till sig själva.

Den här gången ville vi ge dem en ny utmaning – de skulle få virka vantar och brodera dem! Tanken var att vi skulle kunna sälja dem åt dem här hemma och på så sätt få in pengar till dem.

Men det var lättare sagt än gjort. Viljan att lära var fortfarande lika stor och ambitiös, men — det vi inte hade förutsett var något helt annat! Deras syn! Vi hade köpt med oss solcellslampor från Ikea. Helt otroliga. De fungerade så bra. Men kvinnornas syn var inte så bra. Det visade sig särskilt när de skulle brodera. Förra året hade vi påtalat det för vår man i Gambia och erbjudit oss att ta med läsglasögon, men han sa att det inte behövdes. Nu fick vi bevis för att det behövs. Så det blir något att skriva upp på Ta med-listan till nästa gång.

Den här gången hade vi med oss ytterligare en symaskin som vi köpte på plats. Vi köpte fyra stycken strykjärn. De är stora, och man lägger in brinnande kol i dem. Massor med tyg hade vi köpt på marknaden, och självklart så hade vi med ytterligare sy- och stickmateriel till dem.

Bakary har fått sitt förkläde.
Bakary har fått sitt förkläde.

Jodå, ”vår” man Bakary var till vår stora glädje med några gånger när vi stickade. Han var verkligen intresserad och ville både lära sig och förstå. Den här gången hade jag sytt förkläden till kvinnorna, förkläden som var en enda stor ficka. Tanken var att de skulle kunna ha sina stickningar där när de inte stickade eller virkade. De bar ju med sig det, vart de än gick. Barnen bar de på ryggen, så jag tänkte att en stor ficka mitt fram skulle passa bra.  Jodå, det funkade som det var tänkt. Bakary ville ha ett eget förkläde, och självklart fick han det!

Jag hade med mig en hel del färgglada stickade bindor med tillhörande band att knyta runt magen, till kvinnorna. Det där förstod han inte riktigt hur det skulle fungera, utan han bad mej att visa honom! Nu var det jag som kände mej lite ställd. Sagt och gjort, jag fick visa hur man skulle göra med wettex-bitarna, blöta dem, krama ur dem, lägga in dem i fickan och sen fick jag helt enkelt knyta på honom bindan! Kan ni se bilden framför er? Jag, en vit kvinna, knyter på en muslimsk färgad man en binda, utanpå hans jeans!! Det ni, det är något jag sent ska glömma. Jag tycker han var såå modig och modern. Han ville verkligen kvinnorna väl. All heder åt honom! (Det som han har i munnen på bilden är en bit gren från ett särskilt träd som de använder för att borsta tänderna.)

Kvinnorna njöt verkligen av att få träffas och sticka. Ljudnivån var otroligt hög. Och inte gjorde de några pauser när de små barnen skulle ha mat heller! Då lyfte de bara fram sitt bröst och lät barnet suga, medan de helt obehindrat fortsatte att sticka eller virka! Ibland fick man hålla de små godingarna, och det gjorde vi ju så gärna.

Det var Marie och jag som ansvarade för ”Stickcafeérna” . För det var en sådan glädje, gemenskap, vilja, energi och kreativitet i gruppen, så nog var det stickcafé i ordets verkliga mening. Behövde de be, ja, då rullade de bara ut sin lilla matta, vände sig mot Mekka och bad.  Underbart att se och uppleva! Tänk då på att det var över 40 graders värme och jag lovar er, garnet glider inte lätt på stickorna då, inte.

Mycket skulle som sagt hinnas med. Vårt förskolebygge stod nästan klart, och verksamheten beräknas vara igång till hösten. Det var så roligt att på plats få se hur det tar form. Tor-Erik, denne modige man som åkte med oss fem kvinnor ned, murade en spis. Den ska användas till matlagning åt barnen.

Ingalill hade med sig massor med grönsaksfröer som kvinnorna fick plantera och ta ansvar för. Och tro det eller ej: fröna hade redan börjat gro innan vi åkte ifrån byn. Härligt!

Vi hade också med oss Moringaträd som vi planterade. Detta träd kallas också för mirakelträd, och det är väl just det vi hoppas på – mirakel! Googla på Moringaträd, så får ni massor med information. Då förstår ni säkert också varför vi ville plantera just det trädet.

Ingegerd, som har jobbat som distriktssköterska tillsammans med Marie, hade med sig massor med sjukvårdsmateriel. De hade mottagning och skötte bland annat om kvinnornas svårt sargade fötter . Med enkla medel, som till exempel plastpåsar med vatten i som knöts runt deras fötter och en salva som kvinnorna tillverkar själva, Bambou oil, gjorde de underverk. Nuha, vår volontär i byn, fick lära sig massor med sjukvård. Det tyckte han var jätteintressant, och han vill jobba mer med det. Han blir en bra extra resurs inom det området.

Tillsammans med Nuha besökte jag nya fadderbarn. Jag har fått en mer permanent uppgift i föreningen nu, nämligen den att vara ansvarig för fadderverksamheten. Det är en krävande men rolig uppgift. Särskilt när jag med egna ögon kunde konstatera att pengarna verkligen gör skillnad. Både för det enskilda barnet och för hela byn.

Fadderbarnen fotograferades och dokumenterades noggrant. Men det var inte helt enkelt att få fram den information som jag ville ha. Det är det där med ”självklart”! De har inte riktigt samma uppfattning om familj och syskon som vi har. Men det redde vi ut, när jag väl fick klart för mig hur familjebildningen såg ut hos dem. Vilka som är systrar och bröder och så vidare — inte helt enkelt när flera fruar är inblandade.

Så för att det i fortsättningen inte ska bli några missförstånd i rapporteringen om våra fadderbarn, så har jag fått göra en checklista åt Nuha och skickat ner den. Är det någon som är intresserad av ett fadderbarn från ”vår” by så hör ni bara av er.

Tiden rusade iväg väldigt fort. Dagarna blev väldigt långa och nattsömnen minimal. Eftersom det var så otroligt hett gick det inte att gå och lägga sig förrän runt midnatt. Alla satt ute och pratade i den kolsvarta natten. Efter några timmars sömn väcktes vi av minaretens böneutrop, tätt följt av tupparnas. Kvinnorna begav sig då (väldigt tidigt) iväg till fälten.

Jag har fått uppleva så otroligt mycket och jag skulle kunna skriva och berätta så mycket mer. Det här var bara några axplock. Men blir du som läsare inspirerad och vill få mer information om vår verksamhet, gå då in på vår hemsida.

Tack för den här gången!

Kära hälsningar från

Anita Blomberg

4 reaktioner på ”Anita har varit i Manduar”

  1. Tack för en härlig berättelse. Man blir så glad när man får bevis för att man tillsammans kan uträtta smärre underverk.
    Ni gör ett fantastiskt arbete och jag hoppas ni belönas med mycket kärlek och glädje.

  2. Så underbart spännande och intressant att att få läsa om er unika resa. Tänk vilken skillnad det måste vara nu för denna by, och för alla som bor i den.
    Fantastiskt ,att det verkligen går att göra skillnad , så att de kan få det bättre i byn, när man från vårt land samlar ihop sina resurser, och när man samarbetar mot samma mål.

    Tack Anita, för härlig berättelse/ kram
    Tina

  3. Carol Thuresson

    Tusen tack Anita för din personliga reseberättelse! Så många möten i det stekheta Afrika… Roligt att se bilderna och de vackra kvinnorna som så idogt sitter med sina babysar och arbetar/umgås/lär sig!
    VAD KAN VI GÖRA NU för Manduar??

  4. Pingback: Ett stort paket | Kyrkkaffe

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.