Fredagsförebild XIII: Akademiska Syföreningen i Eskilstuna

Hur gör man för att skapa en trygg gemenskap bland stressade studenter? Till renodlade samtalsgrupper kom de inte. Då hittade studentprästen Sonia på att starta en syförening. Plötsligt vågade alla komma — OCH prata om viktiga saker! Veckans fredagsförebild är Akademiska Syföreningen i Eskilstuna. Intervjun är från början gjord för Strängnäs stifts tidning Portalen.

Sonia kompletterar med senaste nytt: ”Måste bara berätta att jag  har ’exporterat’ idén till mina kollegor som nu använder samma koncept på lärosätena i Linköping, Skövde, Trollhättan och Östersund.”

Kyrkkaffebloggen har också nåtts av nyheten att en akademisk syförening startas i Lund i april.

”Nämen en till!!!”, skriver Sonia. ”Du ser vad det sprider sig när man börjar nysta … Hur ska det inte gå när jag åker till europeiska studentprästkonferensen i sommar? :-)”

***

En annan sorts poäng

I år blir det fler hemgjorda julklappar än vanligt i Eskilstuna.

Sedan Akademiska Syföreningen startade på Mälardalens högskola har det blivit både mössor och halsdukar – och dessutom många väsentliga samtal.

– Man kan nog kalla syföreningen en förtäckt samtalsgrupp, säger studentprästen Sonia Nybom.

Lärarstudent, 28 år, termin 9. Engagerad i studentkåren. Kommer i princip varje måndag. Först virkade han en mössa som han tappade bort andra dagen. Då började han på en ny, och nu stickar han en halsduk.

Sjuksköterska, 34 år, termin 4. Ute på praktik, men kommer ändå. Virkar en lila mössa.

Civilekonom, 26 år, termin 8. Stickar en mössa. Engagerad i studentidrotten.

Det är tre av deltagarna i Akademiska Syföreningen i Eskilstuna, som Sonia Nybom startade i september förra året [2008, red:s anm]. Just de här tre är samtliga män.

– Jag hade arbetat som församlingspräst och fängelsepräst i tio år innan jag började som studentpräst här, berättar hon. Vanliga samtalsgrupper på högskolan har stått utan deltagare, men jag tyckte mig märka att studenterna behövde ett ”rum” för det fria samtalet om det som ligger närmast hjärtat, utan krav och resultatmål. Jag utgick ifrån församlingarnas syföreningar och allt som dryftats där under åren och också ifrån mitt eget intresse av handarbete och hantverk när jag startade ”Akademiska syföreningen”. Man kan kalla den en förtäckt samtalsgrupp.

Hon tog hjälp av några riktiga handarbetsspecialister för att komma igång: den kyrkliga syföreningen i Fors församling skänkte stickor, virknålar och garn, och en garnaffär lovade 10% rabatt på allt material för studenterna.

– Min idé var också att vi skulle kunna återanvända garn från gamla tröjor och virka av plastkassar eller annat material som vi har runt omkring oss, säger Sonia Nybom.

Intresset bland studenter blev stort från början, och nästan varje gång har det också dykt upp någon ny. Några i högskolans personal har frågat om de får komma, men Sonia Nybom har sagt nej eftersom hon tycker att det är viktigt att studenterna får vara för sig själva. Det planeras för en egen personalsyföreningsgrupp istället.

– Det är både manliga och kvinnliga studenter som kommer. Många har inte handarbetat sedan skoltiden. Fika har de inte tid med – de gör de annars, säger de – och de är så vana att vara resultatinriktade, men här påminner de varandra om att det är vägen som är målet.

Från början var Sonia Nyboms plan att sitta i det nyinvigda fräscha kårhusets restaurang och ha stickcafé – men studenterna vill sitta i ”Stilla rummet”, tända ljusen i ljusbäraren och på altaret, lyssna till klassisk musik eller Taizémusik och prata.

– Gruppen är öppen, och samtal om allt mellan himmel och jord kommer upp. Jag har nog aldrig haft en så intressant och intresserad samtalsgrupp förut, berättar hon. Det roliga är också att jag ser att flera av dem umgås utanför gruppen, trots att de kanske aldrig hade kommit att tala med varandra om det inte varit för syföreningen.

Bland deltagarna finns studenter som läser rumslig gestaltning och textdesign, några som läser till lärare, sjuksköterska, civilingenjör och beteendevetare, någon utbytesstudent och ett par andra. Hälften män, hälften kvinnor.

Hon har bett studenterna att berätta något om syföreningen. Några svar:

– Det känns mer som meditation än som syförening.

– Vi kopplar bort studierna för en stund och pratar om helt andra saker: aktuella händelser i världen, lokalt, studentliv. Allt från CSN till världsfred. Världsfred, inte världsproblem. Det är positiva och konstruktiva samtal!

– Vi pratar om människosyn, tro och religion, relationer och sex och mat.

– Resultaten värmer studenter och blir julklappar och presenter.

– Det är roligt att prata med människor som man i vanliga fall inte möter. Det ger nya infallsvinklar och nya sätt att se saker på.

– Det är positivt med de ’olika’ människorna som kommer. Mötet och samtalet blir oväntat.

Såhär skriver studenten Helena dagen efter:

”Det var lite för mycket folk igår för att jag skulle vilja berätta hur mycket stickningsstunden betyder för mig. Som du vet har jag en väldigt stressig och intensiv period bakom mig där det var svårt att känna glädje över någonting. Då har måndagarna betytt massor. Där kan jag släppa alla bekymmer och bara vara även om jag inte känner de andra. Det finns tid att för en stund glömma allt som bekymrar mig och slappna av. Jag får fokusera på något praktiskt, stickningen. Jag ser framsteg för varje nytt nystan jag börjar på. Jag lyssnar och reflekterar över vad de andra säger. Dessa stunder på måndagarna har varit avgörande för att jag skulle orka läsa kvar på mitt program. Det kan låta överdrivet att stickning kan ha en så stor betydelse, men det är inte bara stickningen i sig. Stämningen och energin hos alla som deltar betyder också mycket.”