Fredagsförebild VIII: Stina i Betania

När Kyrkkaffebloggen berättade om Stina i Betania i Malmö förra gången hade Fredagsförebilderna inte börjat än. Men det är klart att Stina är en förebild! Här kommer en annan intervju med henne, en som EFS tidning Budbäraren beställde för ett par år sedan.
Stina arbetar mycket med Hannas Café, ett webradioprogram som också sänds i en del närradiokanaler.
Hon är en av dem som kommer att berätta om sitt engagemang i en workshop under Taizéhelgen i Lund den 26–27 mars.

***

 
 

Stina Backlund, Betania, Malmö.

”En frilansande medmänniska som gärna sitter på café” – så beskrivs Stina Backlund av sin egen man.

Nu börjar hennes vision ta form: kyrkorna i Malmö samarbetar om att bygga upp ett varaktigt stöd för stadens hemlösa.

– Jag litar på Jesus i det här, säger hon. Det är honom jag vill presentera i ord och handling.

Med åren har det blivit allt svårare för Stina Backlund att presentera sig snabbt. Hon är pingstvännen som blev EFS:are, konsertpianisten som gör musik- och bibeldrama och diakoniarbetaren som arbetar bland hemlösa i Malmö. Hennes egen man sammanfattade henne för några år sedan med orden ”frilansande medmänniska som gärna sitter på café”. En personlighetsbeskrivning snarare än en meritlista, kanske, men Stina Backlund beställer en så kallad latte och förklarar att det passar henne bra:

– Sedan jag började med Öppen kyrka i Betania har jag upptäckt att jag egentligen inte bryr mig om vad folk jobbar med. Så många av dem jag möter nu har i alla fall inget jobb, och jag vill bara möta människor.

Måste hon välja, så kanske hon säger att hon är diakoniarbetare – trots att hon nu har spelat sitt musik- och bibeldrama ”Smaka och se att Herren är god”, ett program med ett stort kors i centrum där pianomusik ur den klassiska repertoaren flätas samman med bibelord för att spegla hela frälsningshistorien, i över 40 kyrkor runtom i södra Sverige (och i Skellefteå).

Det var efter vad hon beskriver som en lång period av stillhet in för Gud som hon fann sin uppgift för några år sedan:

– Jag fick en starkare kärlek till Jesus, och jag ville berätta om honom för alla. Det blev diakoniarbetet.

Under flera år hade de kristna församlingarnas närvaro bland Malmös utsatta och hemlösa försvagats. LP-stiftelsen har lagt ner sin verksamhet inte bara en utan två gånger [sedan denna artikel skrevs har dock LP-kontakten återuppstått hos Räddningsmission Malmö, reds anm], RIA har också försvunnit.

Öppen kyrka i Betania är ett undantag och har fått växa sakta och stadigt, men Stina påminner om de risker som finns i allt utåtriktat arbete:

– Vi måste arbeta med Jesus i centrum, med respekt för varje människa, med långsiktighet och för möten mellan människor. Det händer ju att kristna gemenskaper blir osunda, och det gäller att vi är på vår vakt så att vi inte gör människor illa i Guds namn.

Det är på besökarnas initiativ som timmarna när kyrkan är öppen för gratisfika och gemenskap har kommit att innefatta en andakt. Den har vuxit från bibelord och sång på fem minuter till något som Stina kallar ”ett riktigt väckelsemöte på över en halvtimme” med mycket sång, vittnesbörd och tillfälle till personlig förbön för den som vill.

– Några av dem som har varit med i Öppen kyrka har gått församlingens Alpha-kurs efter ett tag. En kvinna som såg skylten på gatan och kom in är faktiskt en av mina medarbetare nu.

Tillsammans med medlemmar från ett tiotal församlingar har Stina bildat en bönegrupp som vuxit till föreningen ClemensHus. Samtidigt som arbetet med att bygga upp en fast verksamhet på en bestämd plats pågår – sannolikt en verkstad med ”Allt-möjligt-verkstan” i skånska Broby som förebild – går medlemmarna besöksrundor på stan för att prata, dela ut fika och etablera kontakter.

– Jag tycker att det är så jobbigt med storslagna projekt, säger Stina.

Storslagna projekt är, förklarar hon, sådana som får stora anslag och mycket uppmärksamhet och blossar upp men försvinner lika snabbt igen. Kvar står utsatta människor som nu kanske också fått sin tillit naggad i kanten.

– Det tar tid att bygga relationer, det märker inte minst vi som går rundorna på stan. Det är ju inte ett så glamoröst jobb, det här, men jag gillar den sega envisheten. Och så får Jesus göra sitt! Det går inte att tvinga fram något.

2 reaktioner på ”Fredagsförebild VIII: Stina i Betania”

  1. MÅnga gånger vi behöver varandras stöd och jag ber ny med att ni kommer ihåg in eran böne stund min bror Heikki ,han har det svårt i livet just ny,tack var välsignat ,keijo södertälje

  2. Lars Mauritzson

    Hej Stina!

    Det var roligt att läsa artikeln om dig.Jag tror också på Gud och evangeliet.Gick ett tag till missionskyrkan.Sjöng ibland.
    Du minns mig förhoppningsvis.Jag var kompis(och är fortfarande)kompis med Per Antti Eriksson.Pianisten som nästan
    aldrig övade).Första gången jag mötte dig var på Nordiskt konservatorium i Österstjär.Sedan gick vi på Malmö musikhögskola.Slutade uppträda 1993 och drabbades 1998 av vad som visade vara sig en neurologisk sjukdom.Tack vare en tio timmar lång hjärnoperation mår jag efter omständigheterna bra.Har studerat matematik och skulle vilja undervisa på högstadiet som stödlärare.Är musikerpedagog men vill inte undervisa med det igen.Mitt sista jobb var som bibliotekarie på musikavdelningen.Har ofta undrat om du fortfarande ger konserter.Såg en gång en cd i Stockholm med dig.

    Ta hand om dig!

    Lars Mauritzson

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.