Fredagsförebild III: Emelie Petersen

Lite storståtligt måste det vara första gången på det nya året — så veckans fredagsförebild är Emelie Petersen, en tysk kvinna som hamnade i Sverige som flykting på 1800-talet och som från sitt hem på en liten herrgård i Småland utövade ett enormt inflytande över hela landet. Positivt, förstås. Bland annat startade hon den svenska syföreningsrörelsen! Här berättar Lars Ericsson om henne i en intervju som också finns publicerad i boken Kärlek, nål och tråd. Och ja, Emelie är identisk med Mormor på Herrestad.

***

Mormor

Emelie Petersen.

– Det började med att jag läste Ett helgons biktbok, som hade getts ut på 1940-talet. Jag hade hört talas om Mormor när jag växte upp, men jag hade inte väntat mig det här. Det blev så mänskligt, så ärligt. Texterna var ju inte alls ämnade för andra, men så hade Lina Sandell publicerat ett stycke i tidningen Korsblomman 1882, och så blev de kända och folk ville läsa mer.

Lars Ericssons första möte med Mormor blev ett möte med en kvinna som hade mycket att kämpa med, som upplevde sig själv som pratsjuk och kärlekslös, som var psykiskt bräcklig, som hade stora krav på sig själv, som hade migränattacker och nedsatt hörsel sedan ungdomen och som ofta plågades av tandvärk.

Se där den kvinna som startade skolor (och internat), ordnade kvalificerat arbete åt massor av fattiga kvinnor på landsbygden, samlade 1800-talets främsta andliga ledare i sitt hem mitt ute på landet, ledde en stor väckelse – och startade den svenska syföreningsrörelsen!

– När man hör om vad hon uträttade tror man ju att hon var en supermänniska, säger Lars Ericsson. Men hon led av svår ångest samtidigt som hon gjorde allt det där.

Emelie och hennes man.

Mormor hette egentligen Emelie Petersen och kom till Sverige tillsammans med sin man. De hade hört till Hamburgs-societeten, men Napoleonkrigen fick dem att fly därifrån, och de bosatte sig på gården Herrestad i Kärda socken.

– Det var otroligt fattigt här i bygden då, nöden var så stor, det var ont om mat, och hon uppfattade socknen nästan som en tiggarkoloni, men hon satte igång med att arbeta.

En skola utökades snart med internat för de fattigaste barnen, och eftersom Petersens höll dem med kläder i grovt, grått ylletyg kom de att kallas ”gråsparvarna”. Kvinnorna fick en ny möjlighet att tjäna pengar när Emelie satte igång en arbetsförening. Hon samlade in ordrar från Tyskland och från välbeställda svenskar och skaffade material så att kvinnorna kunde spinna och väva vadmal att sälja.

– Den svenska kungafamiljens medlemmar köpte vadmal från Herrestad till kläder åt de fattiga i Stockholm, och till slut stod hovet för två tredjedelar av arbetsföreningens inkomst, berättar Lars Ericsson.

Emelie och hennes man fick aldrig några egna barn, och han dog snart efter att de hade startat räddningsskolan. Men Emelie fortsatte att hålla sitt hem öppet och tog emot många fosterbarn. Det var några av dem som först började kalla henne Mormor.

Syföreningen då? Jo, den startade Emelie när Peter Fjellstedt, en av tidens stora andliga lärare, var på besök på Herrestad. Han föreslog att hon skulle samla en grupp kvinnor till handarbete och andlig uppbyggelse. Det som gruppen tillverkade skulle skickas till barnen i Lappland, där det också var mycket fattigt, genom missionärer där.

– Fjellstedt sa att de skulle läsa Guds ord, sjunga, be och arbeta för Lappmarken, men Mormor var orolig att det skulle bli för mycket prat om det var bara kvinnor, så hon bjöd med en präst.

Till en början var syföreningen en ”sluten krets”. Mormor skrev till en vän att om någon frågade så kunde vederbörande få vara med, men någon allmän inbjudan gick inte ut.

Sedan skrev Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens tidning om vad som pågick i Kärda, Hans-Jacob Lundborg började visionera – och den svenska syföreningen var född.

– De visste väl inte vad de startade, säger Lars Ericsson. Det har blivit en väldig snöboll!

Hans eget intresse för Mormors arbete har resulterat i www.mormor.se, en Mormor-sida med det mesta som han har kunnat uppbringa av information runt Herrestads-fenomenet och Emelies person. Ett bygdespel om henne och de andra har också framförts flera gånger.

– Till slut blir man ju väldigt intresserad av detaljer, säger han. Jag har kopierat en massa brev som hon skrev, och jag har två kassar kvar att läsa!

1 reaktion på ”Fredagsförebild III: Emelie Petersen”

  1. Pingback: Veckans fredagsförebild: Lotta Sandström, Afghan Face | Kyrkkaffe

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.