Finpost

Gårdagen ägnade jag åt en av förlagsredaktörens absolut minst älskade arbetsuppgifter: att tacka nej till manus som har kommit hit till förlaget och som vi inte kan göra böcker av. Det kommer många, många, och egentligen är det alldeles underbart att det finns så mycket viktigt att säga och berätta, men de flesta måste vi, som det heter, refusera. Det är faktiskt helt förfärligt att skriva de där breven och veta att nu kan någons dag bli förstörd, och nu är det någon som blir ledsen, och nu är det någon som tycker att jag inte har fattat ett skvatt … och inte kan man linda in beskedet hur mycket som helst heller, och inte kan man förklara det in i detalj, för bortsett från att vederbörande har delat med sig av innehållet i sitt manus till oss så känner vi inte alls varandra, och allt kan bli fel redan därför att vi inte säger ja.

Det händer förstås ibland att det kommer manus som det är en stor glädje att tacka ja till. Malina Stahres Det är som det är var ett sådant när det kom för ungefär ett år sedan. Vilken berättelse! Så mycket att känna igen sig i — för det är nog väldigt få av oss som inte har haft någon allvarlig sjukdom i vår närhet. Och så mycket humor och glädje! Och tillit. Den boken önskar jag att många skulle få läsa.

Så kommer det kuvert som man bara måste jubla över också. Solstrålar rakt in i postfacket en vanlig arbetsdag. Gun i Brämhult är avsändaren till det som jag bara måste visa idag. Hon fick höra om Värma liten när syföreningen samlades efter sommaren, så hon skickade sin lilla virkade hätta hit. Nu ska den strax få åka vidare till PMU i Vårgårda. Visst är den fin?