De tre kungarnas kaka

Någon som längtar efter en ny tradition att förlänga julen med?

I Frankrike finns det en som har med trettondagen och de tre långväga besökarna att göra. Och som visserligen högtidlighålls mest på arbetsplatser och i familjer, men som absolut skulle fungera på ett kyrkkaffe också! Magnus Magnusson, som är präst och chefredaktör för tidningen Bröd, skrev om den i Brödglädje, och sedan har jag läst mer i Charles Timoneys utomordentligt allmänbildande bok Pardon my French.

Här är Magnus text:

Vad gömmer sig i brödet?

Alla har vi väl någon gång fått mandeln i julgröten. Den som får mandeln sägs på vissa håll bli gift under året som kommer – i andra sammanhang måste den som får mandeln rimma, eller också föräras han eller hon en extra julklapp, en mandelgåva. Ja, vi kan nog koppla ihop mandeln med en positiv upplevelse. 

Vid sekelskiftet 1900 fanns bland förmögnare familjer i Sverige traditionen att placera en liten porslinsfigur i julgröten i stället för mandeln. Den kallades grötdocka och finns än i dag i hem och på leksaksmuseer. Dockan sågs naturligtvis som lite tjusigare än den traditionella mandeln.

Egentligen bär dessa julfirare upp en allmäneuropeisk tradition. Ända sedan 1300-talet har burget folk gömt olika små dyrbarheter i julmaten. I Ryssland placeras en peng i julpirogen, i England döljs ett litet mynt i den traditionella julkakan Christmas cake och i Frankrike bakas en liten porslinsfigur in i julkakan. 

Dalarna har en egen tradition på samma tema. Små träfigurer gömdes i kuckelvällingen, en sed som funnits där från 1800-talets mitt och in i vår tid. Vid en gemensam fest, som ofta gick av stapeln kring trettondagen, den gamla juldagen, lades ”klimpar” (en klimp är en delikatess!) i vällingen, och i somliga fanns inbakade ”leksaker”: kaffebönor, ringar, snäckor, pärlor, bondbönor och så vidare. Motsvarande kunde också placeras i till exempel en kuckelpalt i andra delar av landet. Ordet kuckel går via tyskan tillbaka till latinets caucularius, som betyder gycklare. Han är en person som gör konster med bägare.

Trettonhelgen intar alltså en särställning för det inbakade. Så är det exempelvis i Frankrike än i dag. Där är julkakan Pithiviers [vi gissar att detta motsvarar Galette des Rois — red:s anm] ett måste i alla familjer just på trettondagen, epifania, den 6 januari, som knyts till heliga tre konungars besök hos Jesusbarnet. De kom ju med gåvor till honom! I julkakan placerar de franska bagarna och konditorerna en liten porslinsfigur enligt samma tradition som när vi i Sverige lägger en mandel i julgröten.

Från början var det i Frankrike en böna som stoppades i kakan. Nu är överraskningen lyxigare – och mer beständig – även om porslinsfigurerna också kallas för bönor.

Figurerna är 2–3 cm höga och utgör olika slags ”familjer” med 6–10 figurer per familj. En familj kan bestå av exempelvis brödets väg från bonden via mjölnaren och bagaren till den som äter, en annan serie är figurer som visar hur människors hus ser ut på olika platser på vårt jordklot och en tredje utgör jullandskapet med figurerna vid Betlehems krubba. Men även sagor bildar underlag för en porslinsfamilj – bland annat finns elefanten Babar och hans familj. Till figurerna följer också en bakgrund i kartong med tids- och landskapstroget utseende, som respektive figurgrupp kan placeras framför. Som var och en förstår blir detta lämpliga leksaker för barnen att bygga upp och flytta om.

De franska bagarna och konditorerna köper in otroliga kvantiteter porslinsfigurer varje år – det rör sig om 60–70 miljoner stycken inför en julsäsong! Att upplagorna blir så stora som mer än Frankrikes totala befolkning beror naturligtvis på att medlemmarna i en fransk familj, och då naturligtvis främst barnen, samlar kompletta serier och vill komma över alla de olika figurerna i porslinsfamiljerna. De köper sina julkakor och hoppas på god utdelning i form av nya figurer som kompletterar det framväxande landskapet.

Så kan de hålla på år efter år. Förvisso finns det också en andrahandsmarknad för figurerna, så deras liv kan vara evigt. De har till och med blivit eftertraktade samlarobjekt.  

Magnus Magnusson, präst och redaktör för tidningen Bröd

***

Den som läser franska obehindrat kan bekanta sig med traditionen här. Och den som vill läsa på engelska kan läsa en mer personligt upplagd redogörelse här.

Det som Charles Timoney berättar om är hur firandet kan gå till på en arbetsplats, till exempel ett kontor. Eftersom det oftast inte finns några barn att tillgå där får den yngsta arbetskamraten ta på sig rollen som ställföreträdande barn. För att allt ska gå rätt till vid serveringen av kakan gäller det att den som skär och den som bestämmer vem biten ska gå till inte är samma person — teoretiskt sett kan man ju råka upptäcka den eftertraktade porslinsfiguren när man sätter kniven i kakan. Och den som fördelar bitarna skulle ju teoretiskt sett kunna SE porslinsfiguren om detta händer. Så Charles Timoney påstår sig ha bevittnat hur yngsta arbetskamraten tvingas krypa in under bordet eller motas ut utanför dörren för att helt opartiskt ropa arbetskamraternas namn ett efter ett tills alla har fått sin bit av kakan. Först med dessa säkerhetsåtgärder vidtagna kan Galette des Rois bli ett verkligt lotteri.

Just detta behöver vi kanske inte ta efter … men jag hoppas kunna få fram ett recept på kakan. För den sägs vara väldigt god!

***

UPPDATERING: Matskribenten Anna Billing skriver om en mexikansk motsvarighet till Galette des Rois, Rosca de Reyes, och bjuder på receptet här!