Baka bullar

Carolina Klintefelt gästbloggar om bullbak tillsammans med tvåårig son. Läs!

(Texten skrevs i höstas. Nu är Edith redan flera månader gammal. En sällsynt vacker flicka!)

***

Det började så bra.

Regn ute, den tvåårige sonen lugn i soffan framför Teletubbies. Klart läge för att baka bullarna som jag hade lovat till lördagens invigning av kyrkans nya Second Hand-butik. Ingredienserna inhandlade, läget under kontroll, bara att sätta igång.

”Den late bär hellre ihjäl sig än går två gånger”, brukade min farfar säga. I modern översättning ungefär: ”…bakar hellre dubbel sats än bakar två gånger.” Typ.

Alltså: två bunkar fram. Hushållsassistent har vi inte, däremot elvisp med degkrokar. Finemang. Smula jäst, värma degspad. Tra-di-da. Nu ska vi se, hälften i den ena bunken och hälften i den andra. Hoppsan, då måste jag visst röra samtidigt i båda bunkarna. Okej, en visp i varje hand. Det funkar ju! Ha!

I med mjöl. Hm. Samtidigt i två olika bunkar? Nej, här måste jag nog ta en i taget. Ajajaj, nu svalnar ju degspadet i den andra bunken. Elvispen kan ligga på diskbänkskanten, och om bunken står nere i diskhon så kan vispen gå utan att jag håller i den. Jo, det funkar faktiskt! Den får vispa på medan jag häller mjöl i nästa bunke. Det här blev visst lite stressigt. Oj, nu välte elvispen! Fort över med den i nästa bunke. Veva, vispa, mera mjöl här, mera mjöl där. Puh! Nu är det dags för jäsning.

Sjunker ner en stund bredvid pojken i soffan. Teletubbies är det tråkigaste som finns. Men det tycker som väl är inte han. Vilar handen mot min stora mage och känner några tydliga sparkar där inifrån. Skönt att det bara är några veckor kvar av att vara såhär tung. Vore skönt att få blunda en stund nu, men nu har visst degen jäst färdigt.

Teletubbies är slut ungefär samtidigt. ”Baka!” utbrister sonen förtjust och kommer med ut i köket. Två bunkar väller över av vit, alldeles för lös deg. Sonen drar fram en stol till köksbänken. Fort, på med förklädet lille vän, här har du din alldeles egna kavel, tra-la, det här är roligt! Barn älskar att baka, eller hur? Vänta, jag måste in i lådan där och ta fram en lilleman och en sked och ett decilitermått. Sådär, nu kan du ställa dig på stolen.

Vänta, stick inte ner kaveln i degbunken! Och ät inte mjölet som jag har lagt ut på bänken, det är inte gott. ”Blä”, säger sonen och stoppar in en handfull till i munnen.

Varsågod, älskling, här får du en alldeles egen bit deg att kavla. Nej, du ska kavla den, inte äta den. Inte banka med kaveln i bänken! Titta, såhär ska du göra. Knåda, trycka degen. Och nu ska vi kavla, såhär: tryck och rulla, tryck och rulla.

Små röda flagor av färg från handtagen på sonens kavel blandar sig i degen. Syns de i de färdiga bullarna, eller kan man låta dem vara?

Så, nu ska vi bre på smör. Först mjuka upp det i mikron lite. Nej, du får inte slänga degen på golvet! Fast där var det visst redan fullt av mjöl, ser jag, så det kanske inte gör så mycket.

Nu är smöret klart, nu brer vi på… nej, mamma brer. Mamma brer! Okej, du brer, gör såhär. Inte skära sönder degen! Bre försiktigt.

Bra, nu ska vi ha på socker. Mamma häller på sockret. Fort, fort så att sockret kan ställas undan snart igen! Sådär, då tar vi fram vanilj och kanel … Nej! Du ska inte kavla mer nu! Titta, nu blev din kavel alldeles smetig av socker och smör, och degen blev torr igen! Dumt, dumt. Göra om.

Så. Nu, äntligen, har vi allting klart, nu rullar vi ihop till en rulle. ”Rulla, rulla liten bulla”, den sången kan ju du? Och så skära och lägga i formarna på plåten. Nej, de ska ligga kvar i formarna! Inte äta den nu – du måste vänta tills den har varit i ugnen och blivit gräddad, förstår du.

Oj, har klockan redan blivit halv sex! Hur gick det till? Dags att koka spaghetti. Har du tröttnat på att baka nu, lille vän? Jaha, men vi har tre fjärdedelar kvar av degen att baka ut, förstår du. Nej, du ska inte leka med plåten och gallret. Du ska inte hänga i ugnsluckan, akta, varmt! Bullarna ska ligga kvar i papperen, inte röra! Oj, nu kokar spaghettivattnet. Tra-la, det här är roligt! (Tror jag.) I med spaggarna, och så nästa degbit innan den jäser om alldeles för mycket.

Var snäll och spring inte med huvudet före in i min mage, det gör ont på mamma förstår du! Nu gömde du dig! Vart tog han vägen, var kan han vara? Tittut – jaså var du under mitt förkläde? Och jag märkte ingenting! Kavla, värma smör, bre på, strö på socker, vanilj och kanel. Nu är spaghettin klar! Tur att det finns färdig köttfärssås i kylen, här, jag värmer lite åt dig! Du kan sitta på din stol, tallriken får plats mellan alla plåtarna, varsågod. Nej, du ska inte ta en ogräddad bulle ur papperet. Ät maten först, så ska du få smaka en bulle sedan!

Dags för första plåten att gräddas. Ja visst ja, ägg och pärlsocker. Vispa ägg, ta fram pärls… var är pärlsockret? Var, var? Letar i hela skåpet. Ja men jag har ju alltid pärlsocker hemma! Bara inte just nu. Har jag något annat man kan ta? Råsocker, kan det fungera? Det får duga! På med vispat ägg och gult råsocker, det blir inte så snyggt, men det kan inte hjälpas. In i ugnen.

Hur går det med maten, vännen? Blir du mätt? Nej, ta inte upp bullen ur papperet, du ska få en nygräddad bulle alldeles snart! Och tryck inte på handduken som ligger över plåten, då blir ju bullarna under alldeles platta!

Så, var var jag? Nästa rulle ska skäras. Vänta nu, har jag fyllt alla plåtar redan? Får lägga upp på en bricka och flytta över till plåtarna vartefter bullarna blir klara. Brickan står visst inte där den brukar, var är den? Bullpapperen räcker inte heller – jag får ta fram muffinsplåten och göra de sista i den.

Sådär, äntligen paus mellan två plåtar, nu vill mamma också ha lite mat. Här får du en liten bulle, mitt hjärta. Puh, är klockan redan sju? Hur gick det till?

 Carolina Klintefelt