Idag hälsar vi gästbloggaren Eva Chrapkowska välkommen. Hon berättar om en massa år med tillsammansmat. Läs och inspireras!
***
Att laga mat till många har jag erfarenhet av sedan trettio år.
Det var i mitten av 1970-talet. Jag och den som senare blev min man hade flyttat till vår första gemensamma lägenhet — 532:- i månadshyra för en lägenhet på två rum och kök. Vi var unga och nyförälskade och hade drömmar om framtiden. Pengar hade vi inte så gott om, så vi köpte det nödvändigaste i möbelväg. Ett köksbord fick vi tag i billigt på en auktion. Köksstolar, vardagsrumsbord, några lampor och två korgstolar handlades i affär. På den tiden var det modernt med spånplattemöbler. Min livskamrat snickrade ihop en säng av spånplattor. Inte särskilt bred, men vad gjorde det, vi ville ju vara nära varandra.
I bostadsområdet vi bodde i fanns många unga par, en del av dem hade börjat få barn. Flera studerade eller hade just avslutat sin utbildning. I vår trappuppgång fanns sex hushåll. Vi blev snart bekanta med två av dem. I en av lägenheterna bodde en mamma med sin son, som nyligen hade börjat skolan. I den andra lägenheten bodde en ung familj. Pappan var lärare, mamman var fritidspedagog och de hade en liten son. Vi som hade blivit bekanta med varandra vattnade varandras blommor när någon var bortrest, pratade med varandra och trivdes ihop. Tanken dök upp att vi skulle ha matlag ihop, tre familjer. Vi turades om med matlagningen. En familj åt gången lagade mat i sitt eget hem och bjöd in de andra familjerna. Vi sågs, jag tror det var en gång i veckan, åt god vällagad mat och umgicks. Berättade om varandras liv, pratade om böcker vi läst och saker vi läst om i tidnigen. Barnen deltog i samtalen så länge de hade lust och lekte.
Tillsammans med grannar på vår gård, och gårdarna intill, engagerade vi oss i hyresgästföreningen för att förändra gårdarnas utseende. Bostadsområdet hade många förtjänster. Det var lagom stort, hade välplanerade lägenheter och låg nära daghem och skola. Ett centrum med blanda annat livsmedelsaffär, post, bibliotek, ungdomsgård, barnavårdscentral, restaurang, bank och frisör låg nära. Frukträd fanns på gårdarna, och lekplats, men den asfalterade ytan var för stor. Efter flera möten hade vi kommit fram till förslag på hur gårdarna kunde förändras med mer gräs och växter.
Tiden gick, och vår ena grannfamilj fick fler barn. En bror till mamman i denna familj flyttade in i en ledig lägenhet i vår trappuppgång. Han deltog också i vårt matlag.
Lägenheterna i området bestod mest av två respektive tre rum och kök, så flera familjer i området började bli trångbodda. Det planerades för ett nytt bostadsområde bredvid det vi bodde i. När delar av det området började stå klart i början av 1980-talet flyttade många av familjerna i vårt område dit. Jag och min livskamrat fick vårt första barn vid samma tid. Matlaget, som hade fungerat en tid, upplöstes, mycket på grund av att en av familjerna flyttade till en villa. Min familj och den ensamstående mamman med son fortsatte att umgås. Vårt första barn, en dotter, föddes i början av året. På sommaren hälsade vi på vår grannfamilj i deras sommarviste, mammans barndomshem i ett norrländskt landskap. Vi bytte upp oss, flyttade till en liten trea i samma område, där så småningom vårt andra barn föddes.
Under andra delen av sjuttiotalet och i början av åttiotalet var min man och jag mycket engagerade i olika föreningar. En av dem var en miljövårdsgrupp. Den började som en grupp med många aktiva medlemmar men förändrades så att det efter ett tag var en mindre grupp som var aktiv. Under några år bedrev vi miljövårdsgruppens arbete genom möten där vi samtidigt åt mat. Vi träffades hemma hos varandra. De som vi hade mötet hos hade ansvaret för maten. Den blev oftast både god och välsmakande, lagad på fina råvaror och med inslag av mycket grönt. Vi åt, pratade om olika frågor vi skulle driva, tog ställning till olika planer och projekt. Vi hade också tid att prata om mer personliga saker. Barnen var med, och det kändes fint att de kunde delta i något som engagerade de vuxna. Jag och min man minns det som en fin tid. Våra miljövårdsgrupps-/matlagsmöten blev verkligen något att se fram emot.
Min man och jag hjälpte också till med en kursgård som miljövårdsorganisationen vi tillhörde hade skaffat. Det var ett stort hus i Dalarna, ett tidigare ålderdomshem som senast hade fungerat som kollektiv. När vi kom dit första gången påbörjade vi arbetet med att riva väggar för att få fram ljus och rymd, måla om och röja. Färgsättningen hade varit ganska vågad under kollektivets tid — bland annat minns jag en lila dörr. Att arbeta tillsammans och efter avslutat arbete sätta sig ner och äta mat tillsammans var väldigt trevligt och skapade stor gemenskap. Vi turades om med att laga den i huvudsak vegetariska maten. Vi kände oss som lite av pionjärer när vi hjälptes åt med att få ordning på huset.
I början av 1980-talet hade jag och min man fått en kolonilott. Det kändes naturligt att anmäla sig till kurser i odling — den första på hemmaplan, den andra på miljöorganisationens kursgård i Dalarna. Vi kom till kursgården i Dalarna och fick börja med att anlägga trädgårdslandet. Det var åtskilliga mängder gräs och jord som vändes och ofantliga mängder kvickrot som rensades bort. Sedan sådde vi.
Vi återkom flera gånger under odlingsåret, och när det var dags för skörd gjorde arkitekten på kursen en karta över trädgårdslandet där vartenda vitkålshuvud fanns med. Den kartan fanns uppsatt i kursgårdens matsal i flera år efteråt.
Efter odlarkursen åkte vi upp ibland till kursgården när det inbjöds till arbetsdagar. Om man bidrog med arbetsinsatser på kursgården fick man gratis kost och logi samt någon trevlig underhållning. Det var fina dagar, och det kändes litet speciellt att veta att det trädgårdsland som vår odlarkurs hade anlagt var det land som var grunden för matförsörjningen på kursgården under flera år.
Min familj bestod nu av fyra personer, och vår lägenhet började kännas liten. Vi anmälde vårt intresse för en fyrarumslägenhet i samma område, men pratade också om ett kollektivhus som skulle byggas. Visst var vi intresserade av att bo i ett kollektivhus, men jag studerade fortfarande och ville inte binda mig för en insats på 18 670 kronor och en månadsavgift på 1 909,25. Dock gjorde jag ett arbete på skolan jag gick på om kollektivhuset som höll på att byggas. Jag var med på ett möte och ställde frågor till personer som var intresserade av att flytta dit. Det gjorde mig så positiv till huset att jag pratade med min man och sa att vi borde anmäla vårt intresse.
Det visade sig att de flesta lägenheterna var sålda, och att de som fanns kvar var små, men det kanske kunde bli en fyrarumslägenhet ledig. Vi väntade, och inget hände. Av en tillfällighet, när jag var på en vegetarisk restaurang i staden och åt lunch en dag, fick jag reda på att en annan fyrarumslägenhet hade blivit ledig. Jag träffade en bekant där, vars arbetskamrat hade tänkt flytta till en fyrarumslägenhet i kollektivhuset. Nu var planerna ändrade. Hon pratade med sin arbetskamrat, och på eftermiddagen kunde vi skriva på kontraktet. Detta var en fredag, och på måndagen skulle jag och min familj åka på semester. När min man kom hem satte vi oss i en taxi och åkte och skrev på kontraktet. Vi han till och med åka vidare till affären och välja tapeter strax innan den stängde! Jag tror vi hade drygt en timme på oss att klara av detta.
I slutet av september 1984 flyttade vi alltså in i kollektivhuset. Före jul hade alla flyttat in. Att äta tillsammans i kollektivhuset var något som tidigt hade nämnts som viktigt att göra. Alla hade avsatt tio procent av sin lägenhetsyta för att i stället lägga den ytan på gemensamma lokaler. Förutom gästrum hade vi bastu, fotolabb och stora rum där vi kunde umgås och läsa tidningar. Vi hade också en gillestuga med kök. Dessa utrymmen var dock inte klara när vi flyttade in. I börja n av hösten hade skolan i huset stått klar och sedan lägenheterna. Vi boende hade ett litet kök, som vi disponerade, bredvid en lokal som då var ungdomsgård.
Jag minns hur många av de boende satt i ungdomsgårdens lokal och åt en gemensam jullunch på julafton 1984. Husets yngste, som hade fötts två dagar tidigare, var också på tillfälligt besök tillsammans med sin mamma och resten av sin familj.
Vi började ganska snart med matlag, först genom att laga maten i det lilla köket bredvid ungdomsgården, vill jag minnas. Under våren stod vår gillestuga med tillhörande kök klart. Då drog matlagen igång på allvar. Jag och min familj gick med i två matlag, ett vegetariskt och ett där man åt fisk och kött men där det alltid fanns ett vegetariskt alternativ. Det fanns ett matlag till, med husmanskost. Matlagen träffades och åt tillsammans en gång per vecka. De vuxna i matlagen turades om med att laga maten, två personer åt gången. Det innebar matlagning var sjätte–åttonde vecka.
Den vecka då det var vår tur ztt laga mat bestämde vi maten några dagar i förväg. Vi var tjugiofem–drygt trettio personer i varje matlag. Gäster var välkomna, ifall de skrevs upp på en matlagslista nere i vårt gemensamma kök. Eventuella avbokningar skedde där också.
Vi åkte och handlade matvarorna och ställde dem i det gemensamma kökets kyl och frys, ofta någon dag i förväg. En ungefärlig summa var bestämd för varje matlagsomgång — jag vill minnas att vi betalade trehundra eller fyrahundra kronor per familj i förväg. Efter det att alla hade lagat var sin matlagsomgång gjordes en nedräkning av vad det totalt hade kostat. Hade avbokningar skett, så fick de personerna tillbaka pengar. Det kunde också bli så att man fick betala pengar om man hade haft med sig gäster.
Maten skulle serveras klockan sex på kvällen. Vi gick ner vid tre-halvfyratiden och började förbereda. Under drygt sex års tid, från början av 1985 till mitten av 1991, lagade vi maten på en vanlig spis med fyra plattor och en ugn samt hade en vanlig diskmaskin för disken. När man lagar mat till många är det ofta mycket som ska skäras och sköljas först. Matberedaren var till hjälp om man till exempel skulle skära potatis till en potatisgratäng. Mycket skar vi för hand. Det gällde också att tänka efter i vilken ordning saker skulle göras. Vissa saker behöver mer tid på sig än andra, och det fick man ta hänsyn till när man planerade arbetet.
Vad vi lagade? Det kunde till exempel vara potatisgratäng med en sallad och en efterrätt efteråt, såsom nyponsoppa med glass. Det kunde också vara soppa med hembakat bröd och äppelkaka med vaniljsås. Brödet bakade vi hemma kvällen före. Var det mat som skulle lagas i flera formar i ugnen, så fick man ibland ställa dem i två lager och sedan skifta plats i ugnen.
I slutet av 1980-talet började det finnas behov av fler stora lägenheter i vårt hus. Flera lösningar diskuterades. Fester i vår gillestuga störde också de boende, ifall festen höll på sent på kvällen. Vi beslutade oss för att bygga om huvuddelen av våra gemensamma lokaler till två femrumslägenheter. Intresserade som redan bodde i huset fick anmäla sitt intresse för dessa femrumslägenheter. Alla som ville ha större lägenheter i huset fick anmäla önskad storlek på lägenhet. De som fick femrumslägenheterna fick lämna sina fyrarummare till de som ville ha fyra rum och kök och så vidare.
I samband med detta gjordes också en tillbyggnad på huset. En korridor med bland annat biljard- och vävrum förband vårt ursprungliga hus med tillbyggnaden. Vår gillestuga flyttades till tillbyggnaden, och där byggdes också ett stort kök, som utrustades med kokeri, en effektivare spis, konvektionsugn (där man lätt kan laga flera plåtar samtidigt) samt en diskmaskin som diskar snabbt, av samma typ som finns på en del restauranger.
Nu blev det lättare att laga maten till matlagen. I kokeriet, som består av två korgar, vilka man fyller till hälften med vatten, gick det snabbt att koka potatis, ris eller pasta. Bröd kunde bakas samma dag, eftersom flera plåtar kunde vara inne i ugnen samtidigt utan att de behövde flyttas om. Samma sak gällde om man skulle laga gratäng eller pudding.
Vad lagades då?
Ja, det varierade. Vissa lagade samma mat, till exempel broccolisoppa eller bakad potatis, varje gång det var deras tur att laga mat till matlaget. Vissa varierade maten, men hade gärna i crème fraiche eller andra litet dyrare råvaror. Det var samma personer som gärna gjorde lite lyxigare sallader också. Maten fick kosta fyrahundra kronor per matlag, vill jag minnas, men när dessa personer lagade gick den ofta på femhundra kronor. Cirka femhundra kronor gick det ofta på när någon lagade fisk. Fisk serverades ibland men, allteftersom tiden gick, mera sällan.
Själva försökte jag och min man variera maten. Det blev soppor, kålpudding, pasta med sås, för att nämna några exempel. Det var alltid en varmrätt och sallad. Ofta blev det någon form av efterrätt också.
De veckor man själv inte hade ansvar för maten var det bara att gå ner till det dukade bordet klockan sex och ta för sig av den goda och vällagade maten. Man åt tillsammans, berättade för varandra vad man varit med om sedan sist och förde kanske en diskussion kring något ämne som var aktuellt. När barnen ätit färdigt lekte de med varandra. Ett ganska otvunget sätt att umgås på, samtidigt som man träffade sina grannar regelbundet, lärde känna dem och höll sig informerad om vad som hände dem. De gånger man inte ansvarade för maten själv, så fick man tid över för att umgås med sina barn , läsa en bok eller något annat.
Det som en del hade svårt för i början var mängderna. Ska man laga mat för cirka trettio personer, så kan man ta ett fyrapersonersrecept och öka det åtta gånger. Vi hade också ett system, så att om det blev någon mat över, kunde man för en rimlig penning ta med sig matlådor med mat.
Har man möjlighet att laga mat i en konvektionsugn — det vill säga en stor varmluftsugn som står på golvet och där flera bleck kan tillagas på en gång, i vårt hus sju eller åtta — så underlättar det när man ska laga mat till många. Ett bleck är konvektionsugnens plåt/form. Ett välfyllt bleck rymmer cirka tio portioner.
En gång glömde jag och min man bort att det var vår tur att laga mat till matlaget. Vid halv fem kom en annan deltagare i matlaget upp till oss och ringde på. Han undrade om det skulle bli något matlag den dagen. Nu var goda råd dyra. Matvaruaffären där vi bor var inte så välförsedd. Efter en stunds funderande kom vi på lösningen. Vi tömde våra frysar på gröna blad, mangold och grönkål bland annat. Hela vårt samlade förråd gick åt. Så gick vi till affären och köpte spaghetti, salladsgrönsaker och glass. Matlaget var räddat, men de som kom ner vid sex fick vänta cirka tio minuter för att maten skulle bli klar.
Vi var med i dessa matlag i flera år, i ett av dem i drygt femton år. Numera finns ett matlag kvar i huset. I detta matlag finns flera kvar, som varit med ända sedan 1985, men det kommer också nya ibland, till exempel någon ny som flyttar in i huset.
Vad har då matlagen gett mig? Först och främst vällagad och god mat. Det försöker jag ju göra i vardagslag också, men där kan det ibland gå lite slentrian i matlagandet. Ibland har man bråttom och tar av det som finns till hands. När man lagade till matlaget märktes det att man ansträngde sig litet extra, så maten blev bra. Gemenskap, en ganska otvungen gemenskap, ganska fri från krav. En vana vid att laga och planera mat, även om man är fler än sin egen familj vid bordet. En ökad känsla för vilken mat som är nyttig, god och prisvärd. Ska man börja med att laga mat till många ska man välja ett recept som man kan och vet blir bra. Man kan sätta sig en vecka eller några dagar i förväg och göra en lista på vad som behöver handlas och i vilka mängder. Handla gärna maten några dagar innan du ska ha den. Det är lätt att tänka att till exempel crème fraiche i maten eller exotiska frukter är någonting som gör maten god och rolig att bjuda på. Det kan vara riktigt att göra så när det är fest. Matlagsmat var dock vardagsmat, även om vi var många som åt den. Tänk gärna efter, om du verkligen behöver den något dyrare råvaran, eller om till exempel crème fraiche kan ersättas av mjölk, exotiska frukter av äpplen eller de frukter som är billiga just nu. Laga inte för krångliga recept. Gratänger, grytor, soppor är exempel på mat sår bra att laga till många.
När min man skulle fylla jämnt ville jag ordna en fest, men inte göra allt jobbet själv. Jag skickade ut en inbjudan till festen. Alla fick bidra med etthundra kronor var. De som bodde i samma stad som vi fick också anmäla vad de ville hjälpa till med – fixa musik, hjälpa till att laga mat, städa, dekorera. Det skulle vara en överraskningsfest, så min man fick inte veta någonting. Jag cyklade runt i stan och delade ut recept och en del ingredienser till personer som skulle baka kakor. Jag handlade det som behövdes till festen. Kvällen före festen var det en en fin känsla att veta att några av våra bekanta i huset hjälpte till att bära möbler och möblera, någon annan kokade bönor och någon ordnade med dricka. Det var ganska många i huset som förberedde min mans fest. Självdukade jag borden tillsammans med en annan granne och gjorde bordsdekorationer. Av kvistar, blad, blommor och bär gjorde vi buketter och satte i vaser. Vi dekorerade med kanelstänger som vi knöt guldband omkring. Vi skar också i apelsiner så att det blev fina mönster i skalen.
Ungefär tjugo minuter innan festen skulle börja sade jag till min man att vi skulle gå på restaurang i närheten, eftersom han fyllde femtio år. När vi hade bytt kläder ringde det på dörren. Där stod en granne och sade att hon tänkt använda gillestugan , men att det blivit översvämning i det gemensamma köket. Kunde min man vara snäll och följa med och se vad man kunde göra åt det? Han följde med. När min man försvunnit med vår granne så följde vi andra i familjen efter. Väl nere i gillestugan och köket väntade festdeltagarna på min man.
I efterhand har min man sagt att han började fundera när grannen nämnde översvämningen, men att han innan dess inte alls hade anat att något firande av honom var på gång.
Det blev en väldigt trevlig fest.
Ja, jag och min man har bara positiva minnen av att tillaga och äta mat tillsammans med andra. Det är något många borde göra mer, gärna hemma i sina egna bostäder.
Eva Chrapkowska